fallera
En del människor har man en bild av hur dem är. Som en far. Det är en stark individ, skyddande. Men sen när man ser att dem också har känslor så blir det som något fallerar. Som att det inte stämmer längre. Fast det är för att det ändå är inpritat i min hjärna att visa känslor är ett svaghetstecken. Vilket är ganska sjukt att tycka, men jag kan aldirg få det ur min hjärna.
"Fear makes you fragile darling."
Att känslor är ett svaghetstecken förklarar nog mycket hur jag beter mig iaf.
Jag vet inte varför jag tar så illa vid så fort jag får veta att far mår dåligt, tom har gråtit. Men antagligen för att jag vet hur långt och "svårt" det är att ta till tårar. Det gör så ont att gå så långt. Man har lidit så mycket innan man visar dem känslorna man har inne i sig. Man blir så sårbar när man blottar sig så. Det grundar sig väl mest i att man är rädd, känner sig inte trygg. Dem känslorna man visar är det bästa vapnet för att användas emot en. Känns det som iaf.
Måste hälsa på min farmor, hon tynar bort.
Imorn kommer syr iaf, då blir det shoppa, o teater på söndag (Djungelboken). O jag bjöd in oss på middag hos Wolgers :P
Måste ha te nu.
(bilden är nåns jag hitta. Som gjorde många fler fina bilder. hittar dock inte adressen nu. Annars de flesta bilderna är det jag som har fotat. Fast inte på Ika o Fredrik :P)