uteliggardjuren

I förrgår var jag ute på långpromenad med Morris, på Omberg. Jag har nog aldirg fåttt sådan panik som jag fick då. Men det var ju spännande iaf.
 Jag hade gått i ca 1,5 h uppe i skogen o på lite kalhyggen. Sen hittade jag iaf asfaltsvägen som bilarna kör på ibland. Men eftersom det e så tråkigt att gå på asfalt o lyssna efter bilar hela tiden så betsämde jag mig för att försöka gå ner i skogen mera. Hittade en skylt där det stod Anudden 0,4 km. Vilket jag tyckte var ypperligt att svänga ner på där. 400m är ju inte så långt liksom, liten avstickare bara. Stigen var väldigt brant och massa rullande stenar, så bara att gå där var ganska spännande. Speciellt eftersom jag oftast har en hund som går med huvudet i mina knäveck hela tiden. När vi gått kanske 200m så hör jag att det prasslar fram till höger i skogen. Jag kollar snabbt för att se om det var nå spännande eller om det bara var en koltrast (de brukar ju kunna gräva ganska friskt i marken bland löven). Jag ser helt plösligt lite vitt och stannar upp med blicken. Där typ 4 meter (!) framför mig går en grävling och snosar i backen. En fullvuxen sak, vi snackar inga små saker här. Den var väldigt söt, den gick där så lungt och stillsamt och letade efter nå roligt på marken. Jag höll Morris i halsbandet, fast även när jag släppte efter verkade det inte som han ville springa fram iaf, vilket var tur. Morris skällde inte ens, vilket kändes bra. Morris o jag hade nämligen stannat och stod o kollade på grävlingen, har faktiskt aldrig sett en grävling i livet, bara massa överkörda på vägarna. Men när grävlingen snosat fram lite tyckte jag att den började komma lite för nära, så började gå med Morris lite längre ner på stigen. Då märkte grävlingen oss, och kollade på oss. Om vi hade börjat gå mot den såg den ut som den skulle komma springandes mot mig. Och det sista jag ville var att försöka sära på en arg grävling och en stor hund. Så vi gick bort o försökte se ofarliga ut. Grävlingen verkade förstå vinken iaf och gick också åt andra hållet, bort från oss. Morris verkade inte vilja springa efter iaf, utan snarare springa så långt bort som möjligt. Vilket kändes bra eftersom jag trodde det betydde att han inte var så värst inne på att jaga iaf. Annars är briarder ursprungligen vallhundar iaf.
 När vi väl kommit ner till Anudden så var det bara en liten bergskant som stack ut med en grillplats på, och en ca 7 meter rakt ner till vattnet. Sådär lagom att ramla ner i, framförallt eftersom det är massa taggiga stenar precis nedanför. De där 400m var ganska långt iaf på en slingrande rullande stig, och jag kände att jag säkert skulle stöta på grävlingen om jag skulle gå tillbaka. Så jag bestämde mig för att försöka gena genom skogen upp till vägen igen. Så jag började gå...o gå...Där jag gick var det nästan bara ormbunkar och stora stenar med perfekta ormhål. Så jag gick o väntade på att jag snart skulle bli biten i benet också. men det blev jag faktiskt inte, som tur var. Men efter ett tag så fick Morris uppnå spår, varpå han blir helt blockerad och inte lyssnar (eftersom vi inte haft han så länge visste vi inte att han blev så blockerad) Och på ngr sekunder var han bortom synfält. jag ropade och skrek men han kom minnsan inte. Helt plötsligt hör jag honom långt bort skällandes. Jag blir kallsvettig eftersom jag inte har en aning om hur han reagerar på andra hanhundar eller andra spännande djur. Jag tänkte att han kanske hade hittat upp den där grävlingen igen och skulle jaga/ äta upp den. Jag fortsatte att skrika o vissla så han skulle veta vart jag var och komma hit fort som satan!!! (när man är borta ur hans synfält har han inte lärt sig än att han har näsa, o när man ropar har han lite svårt att lokalisera det. Han har liksom aldirg behövt använda dem där sakerna förut så mkt, har ju mest legat instäng i ett kök eller varit konstant kopplad så fort han varit ute. Så vi får öva lite på det där). Helt plösligt när jag går så hör jag ett konstigt ljud, en blandning mellan pipande och gnäggande. Och det kommer mot mig, jag hör även hur Morris kommer mot mig. Jag får faktiskt panik. Jag har ingen aning om vad som låter så där, eller om det är Morris eller djuret som blir jagat. Jag antog att det var Morris som var jagad och han kom till mig för att söka skydd (som han gör så fort nåt e läskigt) om det nu var en ilsken grävling eller dyl så hade jag ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Det fanns bara tallar, vilka inte har ngr grenar i nån lämlpig höjd att klättra upp på. Det var även helt omöjligt att springa nånstans eftersom jag hade svårt att bara gå fram på alla stenbumlingar. medan jag står o har lite panik o undrar vaffan jag ska göra så börjar jag så fort som möjligt gå upp mot där vägen borde vara. på vägen borde jag vara lite mer trygg, jag kan springa hyffsat där o eventuellt om jag blir halvt uppäten kanske det kommer förbi en bil o kan rädda mig. Helts plösligt ser jag nå stort brunt komma ut ur ena dungen nedanför mig, jag trodde först att det var morris. Men sen ser jag att det är en älgkalv. Och efter kommer Morris, men han är som tur ingen äta-upp-sakerna-hund utan skällde/ ställde bara kalven. Så fort kalven stanna, stanna Morris o skällde. Även fast Morris var typ 3 meter ifrån mig lyssnade han inte på mig och jag hade ingen chans att hinna ner o få tag i honom, för efter ngr sekunder hade kalven sprungit iväg, med Morris efter sig. Älgmammor är inte direkt kända för att vara de mest snälla när någon hotar deras barn, så om möjligt fick jag mer panik och kände att det antagligen snart skulle komma en skenande älgmamma och försöka döda mig. Jag började iaf att försöka ännu snabbare komma till vägen. Att sitta fast i skogen, inte riktigt vetandes vart jag var, utan mobil o kanske utan hund, instängd mellan tre tallar o en älgmamma flåsandes på en kändes inte så tilltalande plus att det på molnen berättade att jag antagligen skulle bli dygnsur på köpet. Jag fortsatte vissla på Morris.... Tillslut så hittade jag faktiskt upp på vägen, vilket var en väldig lättnad. Och efter ytterligare ett tag hittade Morris också upp till vägen, och än så länge var det tyst bakom honom. En skenande älg borde höras iaf...

Så spännande kan man ha uppe på Omberg ensam med sin hund!

Så här ser han ut nu när han e nedklippt o tvättad iaf: