Kim Lee

 

Både vintergäck och en liten mini-iris har kommit upp. Och Isedor kan inte låta bli att lukta och slicka på det jag ska fota, "Nåt skoj måste det ju va när matte kryper på gräsmattan för den här saken."

 

Annars är det väldigt meditativt att gå på promenad, det är oftast väldigt lugnt och fridfullt men man måste ändå alltid ha full koll på vart Isedor tar vägen eller om han reagerar på nåt runt hörnet och kalla in honom om det kommer nån (vilket det förvårnansvärt typ aldrig gör här i vår fina skog bakom alla hus).

 

 

Mitt liv och min person har agerat lite annorlunda den senaste tiden än vad jag är van vid. Jag är en människa med väldigt stort kontrollbehov, eller behov och behov, men jag har alltid koll på situationen och saker är alltid i ordning i min närhet om jag kan påverka det. Såklart att det på jobbigt blir stökigt där jag jobbar och kan hända saker, men så fort jag får tid så städar jag upp det och så va allt under kontroll igen. Jag har alltid koll på vart alla saker finns och det är så jag trivs. Jag trivs med att ha kontroll över situationen och sakerna runt omkring mig (och vem gör inte det?) Och även om det blir stressigt så är jag oftast väldigt lugn och stressar inte upp mig sådär upp över taket liksom, jag arbetar ju definitivt fortare på våren än vad man gör en seg januaridag på jobbet. Man anpassar arbetstakten lite efter hur mycket man anser ska hinnas med ändå, inget konstigt med det.

Men sådär i fredags, helt plösligt vid kl 14 när jag ska stå i kassan och hjälpa till att slå in några tulpaner i kassan så brister det. Jag bara känner hur händerna skakar, det är så jävla mycket kunder och folk överallt, jag kan inte komma bort nånstans i smyg utan att stöta på 30 kunder som alltid vill fråga massa saker. Tårarna bara mot min vilja kommer i ögonen och jag börjar andas väldigt häftigt som att jag precis kört värsta träningspasset. Luften kommer liksom inte riktigt tillräckligt fort in i lungorna så jag måste andas ännu fortare, vilket dock inte hjälper. Och jag fattar inte ett skit! Vadfaan flippar jag så för? Jag har stått i den där kassan varje dag varje vinter i snart fyra år och aldrig kännt nå liknande, varför är jag så svag nu för?

Efter ett tag när jag stått uppe i omklädningsrummet och gråtit och hyperventilerat men liksom inte kan lugna ner mig känner jag att jag ändå måste säga till nån nere i kassan, så ringer ena kollegan som kommer upp och snackar med mig. Vilket va väldigt skönt, tack Hanna!

Att erkänna för mig själv att jag fått en panikattack känns lite skumt, det var väl inget jag skulle kunnas tänka få tänker jag gråtandes i bilen påväg hem till landet och lugnet. Jag orkar inte ens ha radio på i bilen för det blir för mycket för min hjärna, hur kan ett sånt kaos utan tankar ta sån plats i hjärnan?

Och egentligen vet jag varför, eller jag förstår varför jag flippar, av den enkla anledningen att jag inte har kontroll över min kropp just nu. Jag kan ha hur mycket kontroll som helst över saker och allt annat runt mig, men när min kropp inte fungerar som man är van vid så är det jobbigt. Nu är det ju så att jag är gravid i 21:a veckan vilket är väldigt välkomnande, men fram tills bara nån vecka sen så har det ändå inte varit så konstigt. Magen växer, det rör sig där inne och det kan spänna lite, that´s it.

Men för drygt en vecka sen har jag en gång per dag fått så ont i högra äggstocken/blindtarmen så jag måste ligga i fosterställning, kan inte röra på mig, blir kallsvettig och skakar för att det gör så ont. Från början höll det bara i sig ca 5 minuter, men med dagarna så har minutrarna blivit flera och i söndags tog det en timma innan jag kunde röra på mig. När jag ringde till min barnmorska tyckte hon att jag skulle gå till en läkare och kolla upp det. Så på fredagens morgon gick jag till vårdcentralen för att få nån rätsida på det. Den kvinnliga läkaren som tittade på mig avslutade efter 2 minuter med att tycka att jag skulle sluta va så himla orolig av mig, "sluta sjåpa dig" liksom. När man efter en veckans oroande och smärta få svaret att man bara inbillar sig smärtan gjorde det mer på mig psykiskt än jag trodde. Att inte bli tagen på allvar.

I söndags när jag fick ont försökte jag ringa till Uppsalas gyn-akut telefon, man fick lämna sitt telefonnummer och dem skulle ringa upp och meddelade via telefonsvararen att det kan ta lite längre tid än beräknat ibland om arbetsbelastningen är hög. Jag rindge vid kl 11 och dem sa att dem skulle ringa tillbaks fem minuter senare, vilket dem aldirg gjorde. På måndag morgon ställde jag kl på 5, ringde till dem igen och tänkte att dem kanske hinner ringa på en timma innan jag egentligen ska till jobbet. Dem ringde aldirg på hela den dagen heller, och om man ringer igen under samma dag säger de bara att det redan finns en tid bokad på det numret. Men tillslut tyckte samnbon att vi nog ändå fick åka in och få en ordentlig undersökning. Så vid kl 7 va vi framme vid Uppsalas akutmottagningen och satt och vänta ett tag tills jag blev inkallad av två väldigt trevliga och pedagogiska läkare som gjorde en väldigt grundläggande undersökning på mig, kände på magen och tog massa prover och förklara hur allting kan bli när man är gravid, hur det kan komma i kläm överallt och ibland kan det bli lite knepigt. Men sen hade de även hittat lite vita blodkroppar i urinen vilket kan vara tecken på infektion, men det behöver inte vara det. Men överhuvudtaget kändes det så himla skönt med några som tog en på allvar och förklarade hur det kan ligga till om dem inte hittade nåt.