Kim Lee

 

Alltså mitt allmäntillstånd just nu är jävligt labilt. Och då börjar man ju fråga sig själv varför man beter sig på så konstigt sätt...eller konstigt, men jag och iaf folk i min närhet brukar anse mig va en ganska stabil, lugn och kreativ person. Jag skulle i dagens läge mer vilja beskriva min personlighet som labil, trött, stressad och dåligt orienterad på alla möjliga sätt och definitivt utan nåt slags logiskt tänkande.

Jag som brukar kunna hålla iaf några bollar i luften blir helt förvirrad när jag måste svara på en fråga om jag samtidigt ska mäta upp socker. Jag som brukar se fram emot jobbet känner en klump i magen för att jag inte ens vet varför, kanske för att kroppen säger att den inte orkar. Jag som ser fram emot att träffa mina kollegor känner hur jag brister i gråt för jag inte vet om jag orkar ha en vanlig konversation utan att brista. Jag som kan sprudla av energi och gräva upp halva trädgården vid minsta vink känner att jag inte ens orkar lyfta spaden.

 

Det va när jag som kassör i vår ekonomiska förening i området ska göra, skriva ut, maila/ posta ut ca 270st fakturor. Det i sig tog kanske bara 5h, ingen biggie egentligen. Den största grejen va nog att jag hade gått och bävat mig lite inför detta. Dessa fakturor skulle göras i ett lite knepigt program som även ex-kassören som ändå har egen firma tyckte va krångligt. Och innan jag ens kunde fixa fakturorna så va jag tvungen att uppdatera medlemsregistret på alla så det stämde. Helst så såg jag att jag kunde sitta med det här ostört i flera timmar, vilket när man har ett småbarn inte är det lättaste att hitta de där "flera-timmars-ostördhet (i sträck!)". Så det tog ett tag innan jag "hittade" tiden men tillslut satt jag och gjorde allt och blev klar runt 00:30 på kvällen med en stor lättnad i bröstet. "Nu jävlar kan jag släppa det här, faan vad skönt".....trodde jag.....När fakturorna väl dimpt ner i folks brevlådor så kom det kommentarer på facebook om hur man inte kunde skicka påminnelser på obetalda fakturor och att styrelsen borde engagera sig mer. Och i vanliga fall bryr jag mig inte nämnvärt. Men när man varit stressad i typ en veckas tid för att man aldrig hittar tiden till att fixa fakturorna, sitter uppe jävligt sent (i mina ögon sett) för att tillslut fixa klart allting och enkom måste åka in till bålsta för att posta alla brev så blir man liksom rätt arg av att höra att man borde engagerat sig mer. Speciellt när man vet att enda anledningen att nån av oss i styrelsen sitter på våra poster är för att det inte va nån annan jävel om dem typ 500persen som ingår i föreningen som kunde tänka sig att ställa upp. Och då har man lite lust att bara: MEN FÖRIHELEVET ÄR NI HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET ELLER? STÄLL UPP SJÄLVA OCH FIXA NÅN JÄVLA GREJ ÅTMINSTONDE ISTÄLLET FÖR ATT KLAGA PUCKO! .......fats det sa jag inte...eller jo, till ena styrelsemedlemmen när jag skulle spy lite galla :D

I vilket fall som helst blev jag väldigt arg och irriterad den dagen, vilket också är gansk olikt mig att agera så. Och efter denna händelse gick det liksom lite utför i mitt mentala tillstånd.

 

Innan dess så kändes det mesta som vanligt, jag hade massa projekt både hemma och på jobbet och jag va engagerad och peppad. Eller det va kanske där problemet låg, "som vanligt". När jag en vanlig ledig dag uppdaterar min statusuppdatering på saker jag gjort under dagen (ja, jag tycker det är skoj), innefattar den minst 1h promenad, fysiskt trädgårdsarbete, möblera om halva huset, bakning, handling, slängt soppor på återvinningen och typ 17 saker där i mellan och många utbrast "men hur hinner du med allting". Men det va inga problem....för ca 2 år sedan. Men detta är vad jag anser va "vanligt" och det som jag strävat efter att komma tillbaka till. Inte för att allt måste va som det va förut, men jag mådde bra som faan när jag presterade så mycket saker. Men att prestera är en slags drog, i början blir du nöjd när du tvättat handfatet, nästa gång måste du tvätta både handfatet och toan, sen spegeln, golvet, väggar, hela rummet, nästa rum, hela huset, trädgården....Ja, ni fattar, man vill ha mer och har svårt att känna sig nöjd om man inte fixat massa saker. Och så länge man mår bra av det så fine! Problemet är när det blir ett måste för att överhuvudtaget känna sig nöjd, när att sitta i soffan innebär att man får skuldkänslor för att man inte hinner bocka av saker på sin lista.

Men i mitt "vanliga" liv va det jag, sambon, ett hus fullt av möjligheter och ett jobb (som förvisso va fysiskt krävande men hyffsat lätt rent mentalt).

Livet som det ser ut idag innebär: jag (som borde va mer engagerad i kosten och träningen igen), sambon, bångstyrig hund (som pga tidsbristen får för lite promenader - dåligt samvete), envis unge (med ett humör som får en på bristningen bara det), hus fullt av möjligheter, ett jobb jag vill utveckla på sjutton olika punkter (och där jag nu har möjligheten att genomföra dessa), en föreningen där jag står för en väldigt stor del av arbetet som kassör, mitt bröllop i September och fler bröllop och tillställningar att komma (om än inte mina egna).

Såhär i punktform så är det ju kanske lätt att se att mitt nuvarande liv kanske upptar lite mer tid än mitt dåvarande/ vanliga.

Men sådär mitt uppe i det så känns det som "jaja, vafaan jag får inte sova så mycket inatt, kanske kan sova lite mer imorn (händer aldrig)", eller "Om jag bara fixar den här grejen kan jag slappa lite sen (händer aldirg)". För även om min livssituation har ändrats så har inte min inställning om hur mycket jag borde ha presterat i slutet av dagen. Och med prestera menas inte "försök lugna argt barn", "svara på föreningens mail", "utveckla systemet på jobbet", "lägga ungen som är asarg och skriker tills han somnar efter 40 min" eller "gå på styrelsemöte i 3h". För dessa saker anses på nåt vänster inte som att prestera och då räknas det inte........logiskt.....

 

Triggaren va att jag engagerar mig för andra...Men största boven är nog mig själv. Jag nöjer mig inte med att bara "vara" utan vill prestera. Problemet är att jag inte har anpassat mitt presterande-behov till hur min livssituation ser ut.

Vilket i dagens läga har resulterat i att min kropp säger åt mig att jag kommer kollapsa av utmattning om jag fortsätter, med nåt, oavsett om jag tycker det är roligt eller ej.

Om jag inte ens har kraft att göra det jag tycker är kul, vartfaan får man energi ifrån då?

Om jag kan sova hur länge som helst men ändå kan känna mig helt slut i kroppen, hur vilar man då?

 

Jag har en kollega som är utbränd som liksom jag får energi av att vara kreativ som sa "Det som är mest frustrerande är att jag har alla tankar och ideér men kroppen har inte orken att genomföra dem".